fredag 31 december 2010

Pappas lilla tjockis


Jag kan nog tala för Sverige om jag säger hur trevligt det är att följa Ulf Brunnbergs långsamma förvandling till den åldrade Kenny Rogers.

torsdag 30 december 2010

Ricky Balboa



Något som är oklart är när Ricky Gervais blev så sinnessjukt biffig. Med den där oförändrade huvudstorleken ser det konstant ut som att han tittar fram genom en sådan där vägg med hål för huvudet och en målad kropp, men med en underdel bestående av ett riktigt rejält packe kött i svart stretchtröja istället för någon seriefigur eller vad det vanligtvis är.

Ber om ursäkt för rubriken.

tisdag 28 december 2010

Faller till fögast

Det är svårt att följa upp det där Rosalieinlägget får man säga, känner mig som låtskrivaren bakom "Lemon tree" el. valfri annan one-hit wonder. Här är en epilog i alla fall.

Kristofer, som är nyinflyttad i området och troligen hade skrivit Parellainläggen om inte jag flyttat in före, gick förbi för några veckor sedan när Gunnel, enligt uppgift "en kvinna i rödfärgat hår", just skulle låsa upp butiksdörren. Därefter:

"Klockan var runt 0930 så jag antar att hon skulle öppna butiken. Gunnel är en trevlig kvinna med läppstiftsfläckande tänder, lite yngre än man kan tro, kanske runt 50, och verkar glad och trevlig.

Hon frågade mig: ”Är det du som skrivit brevet?” varpå jag slog på all min skådiskonst och hasplade ur mig, ”Nä, nej, jag bara såg den nu” och sen sa hon något om att hon tyckte det var roligt och jag svarade, ”Ja, vi får hoppas han kommer tillbaka” – problemet var bara att jag råkade säga det med en tonart som om det verkligen VAR jag, eller som om jag VISSTE något, för det lät typ som när man pratar med små barn om att tomten kanske kommer: ”Ja, vi får VÄL SE om han kommer sen…”, osv.

Och sen skildes vi åt. Men så vitt jag vet sitter hon fortfarande där och väntar."


Det som återstår nu är att på något sätt tacka henne, kanske via ett julkort säga att jag var inne och handlade "anonymt" (alternativt skriva att det trots allt var jag den där gången då hon frågade, men att jag var för blyg för att säga ja). Hon förtjänar ju all heder för det här. Men det vore så skönt att knyta ihop säcken utan att behöva utsätta mig för golgatavandringen fram till kassan med en överdimensionerad "underbyxa"/chockpåminnelse om kroppens ständigt pågående förruttnelse i handen.

Har när jag skriver detta just betat av hundratalet av mingelbilder från Änglagård 3-premiären, vilket ledde vidare till Svenska hjältar-galan och boksläppet av "Dandy". För mer information om tomhetskänslan inom mig nu hänvisar jag till valfri självbiografi av människor som i ögonblick av själslig panik gått med i självmordssekter. Vet inte ens varför man utsätter sig för det där, men man gör ju det. Det är den intellektuella motsvarigheten till att slicka på ett batteri. Några trevliga dock:

Här två bilder från Änglagård-premiären föreställande Ingvar Carlsson flankerad av hustrun Ingvar Carlsson.




Det är sällan man får tillfälle att säga det här, men tjejen till vänster här, det är en groupie som måste höja ribban.



Från Svenska hjältar-galan: Marie Lindberg i sällskap med maken Marie Lindberg.



En till håller det för: Författaren Herman Lindqvist på Svenska hjältar-galan tillsammans med hustrun Herman Lindqvist.



Bilden nedan föreställer inte människor.



Det här är den mest motbjudande skildringen av två kvinnor och en dryckesbehållare som jag någonsin har sett. Och år 2010 får man ändå säga att det är något slags rekordbedrift.



Lämnar kommentarsfältet öppet för bu-rop.

lördag 4 december 2010

Jag fick feeling


Det här är nu femte inlägget om den här tantboutiquen, så vi är väl inne i Cape Fear-territorier nu. Men det är för svårt att låta bli när man dagligen går förbi ett butiksfönster där en skyltdocka döpts till Rosalie och meddelar en via små trivsamma lappar att hon för tillfället bär en baddräkt som "sitter säkert" (den emotionella dödsmässan som uppstår inombords när bilderna börjar spelas upp i huvudet av exakt vilka mörka kroppshemligheter den formuleringen syftar på). Här är några tidigare inlägg, följt av årets julsortiment, följt av den trevligaste idén jag någonsin fått.

1
2
3
4




Ett ord man inte hör tillräckligt ofta, det är mameluck.



Det kan bara finnas en handfull genier i världen som är kapabla att kallprata i en reklamskylt.



"Håller sig lika fin i många, många, många sköna år". Riktat till en målgrupp som kanske har en 5-6 år kvar att leva, majoriteten av dem osköna på nivåer av typen ramla ur sängen under ensamjulen på en underbemannad geriatrikavdelning och sedan i timmar ligga på ett ledsamt linolueumgolv och skrika ut en hel livstid av ackumulerade besvikelser innan någon slutligen hör en. Under allt det håller sig denna dress från Damella elegant och skön.


"Det är roligt att handla i en liten butik".



"Favorit i repris. Härliga jeans." Det här är de plattaste jeansen jag någonsin har sett. Det går inte att förmedla exakta hur platta de är med en tvådimensionell bild, men det måste innebära en garanterad papercutrisk att handskas med dem. Det är byxans svar på Bondskurken Oddjobs hatt. Utomordentliga att uppleva en åldersorsakad totalkollaps av tarmsystemet i.

Här kommer en vändpunkt. Häromdagen när jag gick förbi, samma dag som jag sett boken "Armlös, benlös men inte hopplös", kändes det av någon anledning helt givet att köpa boken och ge den som julklapp till Rosalie, skyltdockan utan armar och ben. En person med ett liv hade i det läget gått hem och gjort något annat. Därför köpte jag boken, skrev till den här hälsningen (samt en lapp om att jag skulle komma in och köpa alla julklappar "till min fru" i butiken om jag bara fick en hälsning från Rosalie som tack) och droppade den i butiken.



Senare samma dag:




Det som har hänt är alltså att Rosalie har tagit på sig ett par sexiga julunderkläder enkom för min skull. Första reaktionen när en sådan sak händer är "det här är den absoluta peaken i mitt liv". Andra reaktionen, när det börjar sjunka in att jag befinner mig på en plats i livet där det skapar genuin glädje att en gråbrun skyltdockstorso har fått på sig julunderkläder, är en existensiell kris som det känns poänglöst att ens försöka beskriva i ord.

Till höger om dockan – INRAMAT – är lappen med ett svar från butiksägaren Gunnel (googlade namnet):



Finsmakare bland er bör notera solen, rutinerat utformad kring ett G. Att en sådan persons liv blev "lite lättare" får vara payoff nog. Det måste vara det för att jag ska kunna fortsätta leva mitt liv.

lördag 27 november 2010

Boktips


Jag tar mig friheten att utse det här till det officiella undantaget som bekfräftar regeln att man aldrig ska döma en bok efter omslaget. "Armlös, benlös men inte hopplös" är den absolut bästa boken jag inte har läst.

Eftersom mitt litteraturintag – förutom olika slags böcker med formuleringar som "passar perfekt på toaletten!" på omslaget – nästan uteslutande består av självbiografier, har jag ofrivilligt bra koll på marknadens "gripande och inspirerande livsberättelser". Svenskar ÄLSKAR den här genren – självhjälpsböcker för människor som lider av den lite allmäna sjukdomen livet.

Utländska versioner handlar gärna om någon afrikansk kvinna som könsstympats, sett sin familj avrättas och blivit våldtagen av en häst, men som nu är framgångsrik Cambridgeforskare. I Sverige jobbar vi mer med människor som den där brännskadade brandmannen Lasse som åker runt med sitt naanbrödsansikte och föreläser i skolor om att "älska sig själv för den man är". Gärna med någon ordvitstitel, "håll glöden vid liv!".

Handlar boken om uppväxten med en alkoholiserad förälder är det däremot lag på att ha en titel som anspelar på något ord från barndomen, gärna ett smeknamn som föräldern använde på författaren under en av sina bra dagar, som en fin metafor och kontrast till misären, typ "Månfjäril – en berättelse om alkoholism, kärlek och konsten att lära sig flyga i mörker".

Det här är min nya favorit i genren. Bara någon gång varje årtionde uppstår en såhär fulländad förening av titel, omslag och innehåll. Jag trodde länge att Benny Haag var den som skulle få ihop 00-talets mest fulländade trojka med någon bok om att sluta dricka – "Det var droppen! – Kan man se positivt på livet även med ett heltomt glas?" – men den här nog blir svår att slå.

Något som är oklart är hur torson har kunnat bli så vältränad. Det måste ha krävts så fullkomligt obscena mängderna ångbastu för att den kroppen inte ska ha den exakta formen av en bowlingkägla.

tisdag 23 november 2010

Sämre jobb

Det går att mäta hur utsatt/stressigt någons yrke är genom hur snabbt den personen åldras. Obamas utseende har till exempel följt en riktigt stabil progeriatakt sedan opinionen vände. Någonstans där kring oljeläckan och finanskrisens peak var hela hans person en ofrivillig remake av Robin Williams-filmen Jack



En annan riktigt stark kandidat är Jon Stewart, men efter senaste valperioden får vi nog utnämna Mona Sahlin till ny rekordinnehavare. Här är när hon var ny i riksdagen:



Här från 2004 när hon äntligen blev frisläppt från amerikanskt fängelse:



Här från dagen när hon avgick:




Så här mycket har inte en människa sett ut som "hej kom och hjälp mig" sedan Anna Odell iscensatte sin psykos på Liljeholmsbron. BOOYAH!

Man måste lyfta på hatten för hästjobbet det måste ha inneburit när svensk media, enbart genom systematiskt överdriven kritik, lyckades göra med Mona Sahlins utseende vad det krävdes en dioxinförgiftning för att göra med Viktor Jusjtjenkos under Ukrainavalet.



Däremot Thomas Bodström...




Vänliga hälsningar
Stellan Sundahl

torsdag 18 november 2010

Utdrag från Regina Lund-brev


Kära medresenär,
Regina Lund här. Min femte platta innehåller 14 spår plus en ljudbok på 4h 50 min. Jag önskar du får ha din helt egna personliga upplevelse av den. Ta till dig det du tycker om och skippa resten.

Musik är en personlig resa, din helt egna upplevelse, dina egna bilder och din frihet att tolka det på ditt vis för nu är skivan DIN, inte min. Men för dig som är nyfiken skriver jag nedan lite kort om varje låt. Det är inget facit bara en liten minnes anteckning om varje låts ursprung.

Hope
Är en mjuk slöja över din hud som smeker dig, en kram , en kyss av hopp till alla er som tvivlar på varför vi är här och jag vill säga er att hur hopplöst livet än kan te sig så finns det alltid lite hopp kvar. Du vandrar aldrig ensam. Ibland är allt som behövs en låt att hålla din hand. Hope är en sån liten, varm, kärleksfull hand som vill få hålla om dig.

Go where the love is
Är en kärleksförklaring till den hela mänskligheten, till alla ens främmande rädslor, att våga se dom i ögonen, att våga lita på varje människa man möter, att gå dit där det finns kärlek och lita på att den kan finnas var som helt, i blicken hos den hemlösa uteliggaren, hos en förbi passerande på tunnelbanan, hos en främlingen på din resa.

Dare
Är en bön om fred. En bön om icke våld och fred på vår planet.

Bartender
Är en bild av en ensam kvinna som längtar och söker tröst i alkoholen och på olika barer.

People Like Me
Skrev jag när jag var trött på att bli objektifierad. Jag ville rädda planeten OCH få vara skådis, låtskrivare, sångerska och skapande konstnär utan att bli hängd varje gång. Jag spelade in mig när jag sjunger ”People like me” frasen baklänges och la det som intro och kör och jag lekte med olika betoningar på meningen ”People like me”. Människor som jag. Människor gillar mig. Människor som jag. Jag lekte med tanken hur jag skulle vara för att kunna få vara mig själv.

Courage
Den är en ren pepp låt. Jag föreslog att den kunde bli en alternativ national sång. Nu anser ju jag att vi ska sudda ut alla gränser på jorden men medans vi håller på med det behöver vi lyssna på en pepp sång så vi får lite mod att fortsätta! ”Courage” är en national sång för nomader, både fysiska och själsliga.

All over my body
Är en söt kärleks låt som är sorglig men som jag valde göra till en glad poplåt. Låten hade kanske inte varit glad om dom hade stått kvar och blivit ihop igen. Då kanske det hade blivit en super sorglig beck svart sång där båda drar ner varandra i sorg, så detta är en happy end låt trots att dom fortfarande älskar varandra. Alla man älskar älskar man ju. Det finns ingen ex kärlek. Du har ju inte en ex mamma eller ex pappa, utan all kärlek finns ju där.

Hoppas ni kan få glädje av skivan.

Go where the love is

Kärlek till er väg

Regina

onsdag 3 november 2010

Referenssvart


I brist på annat kommer här ett tv-tips: tv-dokumentären "A place for pedophiles" där BBC-journalisten Louis Theroux, mannen med den icke-handikappade världens minst avslappnade kroppshållning, besöker ett mentalsjukhus i Kalifornien där över 500 dömda pedofiler sitter inspärrade på obestämd tid. Det är en dryg timme som, oavsett vad man jämför med, innehåller rekordhöga nivåer av [här går det bra att infoga lite vilken känsla man vill].



5.30 in i det här klippet finns till exempel en scen där ett flertal män, alla dömda för att ha våldfört sig på (i flera även mördat) åtskilliga barn, sjunger och knäpper i fingrarna till "Familjen Addams"-vinjetten med mer självhat och mindre livsglädje i blicken än något annat jag sett. Hur har Killinggänget inte redan återuppstått enkom för att återskapa stämningen där när några av västvärldens kanske värsta pedofiler, svårt nedbrutna, flera av dem i rullstol, står i en ring och sjunger "They're creepy and they're kooky, mysterious and spooky, they're all together ooky" till ett muntert elpianokomp.



Då ska man också veta att det utspelar några minuter efter att en patologiskt perverterad man suttit med en akustisk gitarr i famnen, som en sagoberättande trubadur, och berättat om sin bakgrund – hur han dels våldtog barn rent fysiskt men även våldförde sig på "själva deras själ" med ackompanjemang av sina egna lågmälda mysackord.

Det kan verkligen inte nog understrykas nog att det inte är något man ser som en "skön grej". Det är verkligen 100% svart. Men också extremt intressant. Plus att det vore skönt om någon annan kunde bringa lite klarhet i hur mycket det faktiskt är ok att känna med mannen som fysiskt kastrerat sig själv för att övervinna sina drifter.

tisdag 26 oktober 2010

Lucille 3




Det skulle vara ett så trevligt prank att få byta ut "göra sig fin"-spegeln i Liza Minellis hus mot fönsterglas och ställa Gunilla Pontén på andra sidan.

torsdag 21 oktober 2010

Till det som är vackert

Samuel Fröler har verkligen byggt en hel karriär uteslutande på sitt "charmigt sneda" leende. Det är för honom vad kuken är för Dirk Diggler. Och nu är det tillbaka för att återigen antasta Sverige. I Svenska Dramafilmen "Till det som är vackert" spelar han en dirigent som möter en "vilsen ung tjej" och utsätter henne för sex. Enda sättet det upplägget skulle vara mer svensk film-klyschigt skulle vara om ordföljden i titeln var "Till det som vackert är".

Redan i trailern avverkas kvoten för antalet obehagliga synintryck som en långfilm får innehålla. Här är några godbitar, varav den självklara favoriten är taglinen som smälls upp i uppstyckade citatdelar under de 58 sekunderna:
























När hon "släpper in ljuset" genom fönstret når symfoniorkestermusiken sitt klimax samtidigt som Samuel Frölers livsläxor till den unga tjejen läggs in som voice-over och ömsint viskar till en att "vara så trogen livet som möjligt" och att "allt som är äkta, det är vackert". Det är i stort sett en 2 girls 1 cup för intellektet.

Men taglinen lyder alltså:

"Katarina har slutat SUGA KUK, har gått UR FACEBOOK. Nu är hon PÅ VÄG...

...TILL DET SOM ÄR VACKERT"

Det är med andra ord ännu ett mästerverk i raden av svenska långfilmstaglines. I t ex USA jobbar de slagkraftigt, "What we do in life echoes in eternity", "This time it's personal" osv. Eller min personliga (oförklarligt briljanta) favorit från The Fast and the Furious: Tokyo Drift: "If You Ain't Outta Control, You Ain't In Control!".

I Sverige är vi lite mer fria i stilen, som den här oklara till nya animerade filmen Dumma Mej: "En del kallar honom farlig. De kallar honom far". Men den eviga favoriten är utan tvekan den diktlånga klassikern till Underbara Älskade: "En film om en ovanligt varm sommar, den första kärleken, en bilolycka, en lanthandel, en pappa och hans son, en gisten eka och om människans enorma kraft att resa sig upp och gå vidare. "Underbara älskade" är en hyllning till livet."

En gisten eka.

söndag 17 oktober 2010

TV4


Det här är vad Hans Fahlén ville skulle synas på vimmelbilden från TV4:s 20-årsjubileum – en överkroppsbild av två läckra mediemän som "har allt". Den preklimakteriala kvinnans "våta" dröm. Det måste därför ha varit en så oerthört tråkig överraskning dagen efter när även den här lilla hemligheten kom med i bild:



Samma kväll demonstrerade han även ett annat David Blaine-slugt knep för att lura besökarna på finest.se, allt enligt den felfria logiken "jag ser kort ut när jag här böjer på knäna, alltså kan ni själva räkna ut att jag förmodligen är normallång i vanliga fall".





Just därför kan vi gott alla göra det här till minnesbilden vi låter få fäste av hans uppenbarelse.





Hans Fahlén ändå. Varför är det ens en människa man känner till? Det är faktiskt bara på TV4 en sådan person under så många år kan få härja runt med kreativ frihet att förverkliga vilda idéer i stil med "Resereportage om hundslädesutflykter i Sälen". Hans livsverk måste en gång för alla bevisa att gränsen mellan galenskap och genialitet också har en lika hårfin motpol i gränslandet mellan total slätstrukenhet och lågintelligens. Och då är han ändå en av kanalens bättre.

Jag utmanar idéhistoriens samlade intelligentia att försöka ta fram ett argument som kan övertrumfa Markooliokaraktären Doktor Mugg som bevis för att det ligger i människans otillräckliga natur att skapa sin egen undergång. Och om någon någon gång kommer i närheten sitter jag tryggt här och väntar med beslutet "TV4 förnyar Hem till Midgård för en andra säsong" som en case-closer.

Någonstans måste det gå att nå en lite högre lägstanivå än så för vilka vi som nation tillåter att bli folkkära. Kan vi inte alla bara försöka gå samman som folk – som människor – och göra Sverige till ett land som inte medger "Tobbe Trollkarl" som en av våra ledande underhållare? Avancera upp åtminstone till den näst lägsta nivån. Det skulle vara så härligt att innan jag dör hinna få uppleva en tid där det kan betraktas som en universell sanning att "Det som skiljer människan från djuren är kärleken till Jonas Wahlström".

Just nu är ju dessutom feststämningen total i rutan när både Malou och Förkväll är tillbaka. Det finns helt enkelt inget annat under den tidiga kvällen som kan motsvara känslan när man helt oförberedd zappar förbi en Tony Irving på bushumör som sitter på andra sidan ett kamerafilter med färgmättnad 99% och stickar violetta benvärmare med Adam Alsing (exempel från verkligheten). Det är den typen av chockupplevelse som kan få en människas hår att bli vitt.

Å andra sidan finns det faktiskt ingenting världen är i mindre behov av än fler futtiga blogghån av Efter tio och Förkväll. TV-landskapet kan gott få innehålla några program specifikt riktade till målgruppen "kvinnor som känner sig intressanta när de stavar drycke te 'thé'". Jag tror även att vi kan bespara Sverige ett personligt sammanbrott om vi bara på veckobasis låter Babsan "Lars-Åke" Wilhelmsson få komma ut ur sin lägenhet och prata av sig lite om hur man bäst bör bemöta en kollega som "luktar illa ur munnen" med Özz Nujen och Lars Ohly.

lördag 16 oktober 2010

"Den nordiska stilen behöver fler tofsar"

Andra sidan teppanyakihäll-spektrat:



onsdag 6 oktober 2010

medieträning.ppt


Ledsen att behöva gå "Medelålders plus" på er, men allvarligt, draftade Reinfeldt de nya ministrarna från en grupp människor som alla ställts inför ett "pest eller kolera"-dilemma av typen "antingen ha en stjärt som ansikte eller börja varje mening för resten av ditt liv med 'Det är klart att...' och valt det senare?

Kolla från ca 00:50 tills ni inte orkar mer (ca 02:20). Jag får det till ett eller två svar som inte inleds så fram till 05:00 någon gång.

söndag 26 september 2010

Ett tv-tips från öst


En dold favorit i SVT-tablån är det finlandssvenska livsstilsmagasinet Strömsö som blandar kreativa inredningstips med annat inom pyssel, odling, recept och övrigt trivsel. Det är i stort sett "Sommar med Ernst" men med den finlandssvenska livsstilen istället för den sverigedemokratiska. Jag och Linnea råkade se programmet en gång när en medelålders kvinna var inbjuden som gäst för att visa hur man kunde skapa hattar av gammalt fiskskinn. Och när en steltorkad, Östersjömiserabel sydväst av gammalt fjälligt laxskinn möts av spontant jubel och finlandssvenska glädjeutrop som "åh, det riktigt luktar fisk om den!", där någonstans har man ett nytt favoritprogram.

Sedan dess har vi sms:at programinnehåll till varandra när någon av oss hamnat framför ett avsnitt. Det är helt enkelt lite väl mycket för en människa att ensam bära på intrycket av ett referensblekt ansikte som år 2010 pratar rakt in i en kamera om "en kryddig ny matimport som just kommit till Finland och går under namnet tacos".

På bilden provar gänget på skratterapi och innan vi går vidare med ett urval av innehållsbeskrivningar från gångna program tycker jag att vi alla kan stanna upp ett slag och låta det sjunka in exakt hur bottenlöst finlandssvensk mannen längst till vänster ser ut.

Några avsnitt man hade velat se:

Jim Björni och Johan Ångerman tar första spadtagen och lägger grunden till det som kommer att bli "ett Afrika-inspirerat" utedass.

Strömsö vårdar kropp och själ! Hysteriska fruntimmer med gas i magen kan söka hjälp i kryddhyllan. Örtexperten Alexandra har som motto att allt hon smörjer på kroppen ska vara så naturligt att det går att äta. Så är det också med den fotkräm hon och Anne blandar ihop. "Den är ätbar, men inte så god" lovar Alexandra. Alexandra fortsätter att överraska Lee med vilka ogräs som går att äta.

Vapenskrammel och flöjtspel sprider sig runt Strömsö där det drar ihop sig till medeltida spel. Gycklare höjer stämningen med akrobatik och eldkonster.

Jim och Lee upptäcker vilka vackra saker det går att tillverka av material du kan hitta på en åker och i köket förvandlas fiskrens till något extravagant.

Den goda maten står Paul för. Han gör en rejäl hemlagad bondpytt som räcker till alla på dansbanan. Ovanpå pytten ringlas krämig ketchup. Med dansskorna på fötterna och bondpytt i magen dansas det sedan till tonerna av dansbandet Dunderz.

Den här veckan gör Lee smycken av utrivna tidningssidor.

Årets etnoartist Sanna Kurki-Suonio ropar in våren med en improviserad folksång på verandan.

Jim bygger en lätthanterligt pall för den som saknar ca 30 cm kroppslängd och Lee gör hemgjord deodorant som han testar genom att jogga.

Elisabeth träffar Stefan Storm från Vasa som har som hobby att klättra på stora stenar.

Camilla gör en häftig handväska av byxor som hon köpt på loppis och Ann-Louise sysslar med tandkrämsreservering. I serien all världens finländare åker Elisabeth ut i skärgården tillsammans med Phannee från Thailand och sjunger karaoke.

I Strömsös säsongstart bjuder Michael på sina bästa rätter av makaroner och Ann-Louise gör ett lapptäcke med hjälp av bl a mjöl. Matias gäst är Oscar Lehtinen som sysslar med Parkour - den nya urbana innesporten. …och så får vi ett smakprov på hunddans!

Bosse Blomberg ger goda tips om hur man kan använda vanlig sten som utsmyckning i trädgården. Tomas visar hur man tillverkar en traditionell kåsa. Och Ann-Louise, ja hon gör en underbar morsdagspresent - ett gipsavtryck av en gravid mage!

fredag 17 september 2010

Tant Gredelin

Partiledarutfrågningen 7 september:



Slutdebatten 17 september (det är även oklart här varför Maria Wetterstrand valde att ta över Mats Knutsons kostym):



Gomorron Sverige 8 september:



Look 2:

TV4:s utfrågning 16 september:



Presskonferensen för valmanistet, 26 augusti:



En sak tror jag vi kan konstatera redan nu och det är att den riktigt stora vinnaren i valet 2010, det är Gudrun Sjödén.