lördag 30 januari 2010

Dr. Drew


Är det någon som tittar på nya Celebrity rehab-säsongen? Eller som såg Sex rehab för den delen. Det är så storslaget, behöver någon att diskutera med. Allvarligt, man vet att tv är bra när man man kommer på sig själv med att sitta och heja på en kliniskt hjärndöd Alice in chains-basist som (iklädd bandana) försöker sluta detoxspy upp gamla "corn dogs" som om man vore ett barn framför slutscenen i Rädda Willy.

Det är verkligen genuint gripande, på så oväntade ställen också. Starka scener i senaste avsnittet:

- "Rage release"-övningen där en svårt aggressiv, artificiellt solbränd body-builder (han ÄR en grisfärgad Hulken) demolerade en Mercedez med en slägga och skrek ut sin ilska över att han blev mobbad som liten (Dennis Rodman hejade på).

- När bordellmamman Heidi Fleiss satte upp porträttbilder av alla 25 papegojor som hon bor ensam med i Death Valley och berättade att de var hennes närmaste vänner och enda sociala umgänge i livet.

- När det framkom att Mackenzie Phillips haft ett tioårigt vuxenincestförhållande med sin pappa, sångaren i Mamas and the papas, alltså mannen som skrev "California dreamin'.

Chockerande motbjudande


Måste de skriva som de pratar också, med utropstecken efter varje mening

tisdag 19 januari 2010

Mer information än någon vill ha


Det deppigaste som arbetslös skådespelare måste ändå vara att se en hund få huvudrollen i en långfilm. På samma sätt som det säkert är rätt tungt att för femte året i rad inte komma in Konstfack och sedan läsa om elefanter som gör succé som konstnärer genom att fösa runt en pensel med snabeln.

Hundfilmer är iaf något jag är fascinerad av (min samling med pressbilder från olika favoriter är uppe över 150 exemplar) och det kändes därför som ett trevligt ämne att göra något på till en tidning jag skriver för ibland. Men redaktionen ville ha någonting annat, så den versionen som går i tryck blev väl kanske inte direkt vad jag hade tänkt. Så för att tiden jag la på att researcha "Beethovens" huvudbonader inte ska kännas helt bortkastad lägger jag upp lite kuriosa från första versionen här (alldeles för uppstyltat språk för en blogg men det får vara):


För första året sedan storhetstiden på 90-talet kommer 2010 bli ett år då hundfilmer är ett stående inslag på bioduken. I januari hade Lasse Hallströms ”Hachiko – en vän för livet” premiär och senare i år kommer bland andra ”Chihuahuan från Beverly Hills 2”, ”Marmaduke” – där Owen Wilson gör sin andra hundroll på två år (kanske det enda livsbeslutet mer tragiskt än hans självmordsförsök för tre år sedan) – och skräckfilmen ”Chihuanhas”, om en hybridras mellan chihuahuor och pirajor som ställer till det på ett campingområde.

Hundar har alltid haft en ohotad ställning i Hollywood. Redan på 20-talet nådde schäfrarna Strongheart och Rin Tin Tin stjärnstatus som skådespelare (den senare till den grad att han tilldelades egen betjänt, kock, radioshow och limousin) och nya stjärnor har sedan dess dykt upp med jämna mellanrum. Från cairnterriern ”Toto” i ”Trollkarlen från Oz”, via den hjälte-, helgon- och geniförklarade ”Lassie”, till birollsfavoriten Båtsman.

Men det stora intresset går i perioder. När hemvideon blev populär på 1990-talet revolutionerades framför allt tre genrer: importskräck, porr och hundfilmer. Under en period – när komedin ”Beethoven”, om en sankt bernard som tycker om att bära fiskarmössa, fick sin femte uppföljare och golden retrievern ”Air Bud” tagit sig an de flesta av västvärldens bollsporter – var hundar vanligare som filmhjältar än mörkhyade. Där någonstans mättades begäret.

Sedan dess har hundfilmerna fört en ljusskygg "direkt till dvd"-tillvaro och en film som "Air Bud" är i dag uppe i tio uppföljare med fler är på väg. Visserligen har många av ursprungsfansen övergivit serien sedan originalfilmen (många var med huvudrollshunden Buddy redan från genombrottet i David Letterman-inslaget "Stupid pet tricks" och talar fortfarande om "klassiker" som när Arnold Schwarzenegger blev så kränkt över att ha bokats samma kväll som hunden att han än i dag vägrar gästa programmet) – men nya fans har tillkommit och andra hundfilmskoncept lanseras ständigt.

I dag listar filmdatabasen Imdb över 2700 långfilmer med nyckelordet ”hund” (800 för ”katt”), och hundskådespelare tillåts sedan några år tillbaka till och med sina egna sidor. En av branschens stjärnor är huskyn Kuma, som medverkat i över 20 filmer och tv-serier och har ett "star meter"-värde – Imdb:s mätare för hur populär en skådespelare är – på drygt 80 000 (att jämföra med Rolf Lassgårds 12 000).

På många av hundsidorna rasar upprörda forumdebatter om huruvida djur verkligen kan räknas som skådespelare, inte minst på Paris Hilton-hunden Tinkerbells sida, en hund som utöver sina tv- och filmframträdanden står som ensam författare till en 112 sidor lång självbiografi (”The Tinkerbell Hilton diaries: My life tailing Paris”). Diskussionerna självdör dock ofta när någon påpekar att Wilson, volleybollen från ”Cast away”, har hedrats med en egen sida (”star meter”-värde 30 000, återigen att jämföra med Rolf Lassgårds 12 000).

torsdag 14 januari 2010

Människan förtjänar verkligen inte Google

En sista lookalike


De där inavlade bröderna, vilka de nu är, och Thomas Haden Church.

Farligt nära att bli en Flashbackmedlem nu känner jag. Nästa inlägg får bli något om teodicéproblemet.

måndag 11 januari 2010

Ny favoritnyhet

Jag hittade ett gammalt mail jag skickat till mig själv med en DN-notis om en händelse som måste vara bland det bästa som har ägt rum i Sverige sedan det här.

Gerhard Hoberstorfer gick på en nit på nätet
På Arlanda fick skådespelaren Gerhard Hoberstorfer beskedet att familjen inte kunde flyga till Wien eftersom alla hette Gerhard Hoberstorfer på biljetterna.

I juli skulle han åka till Wien för att hälsa på släkten. På Aust­rian airlines hemsida köpte han en billig flygresa för 3.838 kronor till sig själv, sin sambo och deras sex månader gamla dotter. På bokningsbekräftelsen stod: "herr Gerhard Hoberstorfer", "fru Gerhard Hoberstorfer" och "spädbarn Gerhard Hoberstorfer".

Men på Arlanda var det stopp. Först efter mycket diskussioner fick spädbarnet "Gerhard Hoberstorfer" följa med.


Ordföljden "spädbarn Gerhard Hoberstorfer" är nog bland det bästa som har hänt mig under 2010. Jag har läst den här notisen bortåt 50 gånger i dag och det är fortfarande roligt.

tisdag 5 januari 2010

En lookalike



Sångaren i Thelonious Monster och "The Thing" från Fantastiska fyran.

söndag 3 januari 2010

Musik i det offentliga


Det finns en gatumusiker som jag tycker om väldigt mycket som brukar vara vid Östermalmstorg på eftermiddagarna. Det är en tjock och munter man (tänk en snällare Svullo) som uppträder något slags sång/livesaxofon/publikvärmar-kombination från en permobil (tänk typ E street band, men som en riktigt långsamt ambulerande, funktionshindrad enmansorkester).

I veckan när jag gick förbi honom spelade och sjöng han "God only knows", en låt jag gillar mycket, och eftersom jag är en så otroligt "skön snubbe" bestämde jag mig för att ge honom en hundralapp.

Så jag går fram till permobilen med sedeln, diffusa bilder där jag ser mig själv vinka från scenen på Svenska hjältar-galan spelas upp i huvudet, håller upp hundralappen lite framför hans ögon som ett äckel för att få "valuta för pengarna" – kanske ett "människor som du är för fina för den här världen" eller dylikt från honom – (på håll lär det ju mest ha sett ut som att jag stod där och trollade och snart skulle skära fram den där sedeln ur en apelsin).

Men så är han blind.

Bara två ofokuserade ögon som tittade snett bredvid hundralappen. Och så ner med den i hans myntkorg utan ett ljud. En enkrona hade fått större gensvar.

Brottas fortfarande med om det här gör mig mestadels ond eller mestadels god.