lördag 20 februari 2010

Mer skuld till arbetarklassen


Det finns förmodligen inga sociala möten som flyter så dåligt som när hantverkare är i mitt hem. Det har hänt ett fåtal gånger och slutar alltid som någon variation på stämningen som uppstår i det där klippet där Fadde går runt och hälsar på främlingsfientliga bönder i Vimmerby. Senaste gången jag minns var det två unga killar här och bytte en dörr, varav den ena inte visste att jag var hemma och sa "hur fan har en frisk person kunnat leva med en sån här dörr", följt av att mitt huvud tittar ut från ett rum några meter bort och det stannar så, två tomma blickar som bara ser på varandra under några sekunders dålig tystnad.

Jag har satsat exakt allt på medelsklasskortet – sett alla Woody Allen-filmer, googlat "Ferrero Rocher + pronunciation" för att slippa göra bort mig, på allvar läst en DN essä – så dyker det upp någon tjock man med stabbiga underarmar och vägrar acceptera den valutan. Det är då jag inte har något annat att ta till än att bara "nu tänkte jag att vi alla skulle sjunga We shall overcome".

Till detta var jag dock oskyldig: Min kökskran gick sönder i går (diskbänksrealism) och jag ringde fastighetsskötaren för att se om han kunde komma hit och "göra så att den slutar rinna". Medan han jobbade och jag satt vid dattan berättade han om killen som bodde i min lägenhet innan mig. Han var tydligen ung, "precis i din ålder", och "satt mycket vid sin dator", "just på samma ställe som du faktiskt".

En dag hade killen varit online på MSN, men inte svarat när folk skrev. Och det hade fortsatt så i flera dagar innan hans pappa blev så orolig att han åkte hit med två poliser, byggde en stege av bänkar utanför fönstret, klättrade upp och såg honom sitta där död och lite lätt förruttnad framför sin dator ("propp i hjärnan du vet, knall och fall, över på en sekund, ingen förvarning"), exakt på samma plats där jag nu satt framför MSN. Får det verkligen gå ner så?