lördag 27 november 2010

Boktips


Jag tar mig friheten att utse det här till det officiella undantaget som bekfräftar regeln att man aldrig ska döma en bok efter omslaget. "Armlös, benlös men inte hopplös" är den absolut bästa boken jag inte har läst.

Eftersom mitt litteraturintag – förutom olika slags böcker med formuleringar som "passar perfekt på toaletten!" på omslaget – nästan uteslutande består av självbiografier, har jag ofrivilligt bra koll på marknadens "gripande och inspirerande livsberättelser". Svenskar ÄLSKAR den här genren – självhjälpsböcker för människor som lider av den lite allmäna sjukdomen livet.

Utländska versioner handlar gärna om någon afrikansk kvinna som könsstympats, sett sin familj avrättas och blivit våldtagen av en häst, men som nu är framgångsrik Cambridgeforskare. I Sverige jobbar vi mer med människor som den där brännskadade brandmannen Lasse som åker runt med sitt naanbrödsansikte och föreläser i skolor om att "älska sig själv för den man är". Gärna med någon ordvitstitel, "håll glöden vid liv!".

Handlar boken om uppväxten med en alkoholiserad förälder är det däremot lag på att ha en titel som anspelar på något ord från barndomen, gärna ett smeknamn som föräldern använde på författaren under en av sina bra dagar, som en fin metafor och kontrast till misären, typ "Månfjäril – en berättelse om alkoholism, kärlek och konsten att lära sig flyga i mörker".

Det här är min nya favorit i genren. Bara någon gång varje årtionde uppstår en såhär fulländad förening av titel, omslag och innehåll. Jag trodde länge att Benny Haag var den som skulle få ihop 00-talets mest fulländade trojka med någon bok om att sluta dricka – "Det var droppen! – Kan man se positivt på livet även med ett heltomt glas?" – men den här nog blir svår att slå.

Något som är oklart är hur torson har kunnat bli så vältränad. Det måste ha krävts så fullkomligt obscena mängderna ångbastu för att den kroppen inte ska ha den exakta formen av en bowlingkägla.

tisdag 23 november 2010

Sämre jobb

Det går att mäta hur utsatt/stressigt någons yrke är genom hur snabbt den personen åldras. Obamas utseende har till exempel följt en riktigt stabil progeriatakt sedan opinionen vände. Någonstans där kring oljeläckan och finanskrisens peak var hela hans person en ofrivillig remake av Robin Williams-filmen Jack



En annan riktigt stark kandidat är Jon Stewart, men efter senaste valperioden får vi nog utnämna Mona Sahlin till ny rekordinnehavare. Här är när hon var ny i riksdagen:



Här från 2004 när hon äntligen blev frisläppt från amerikanskt fängelse:



Här från dagen när hon avgick:




Så här mycket har inte en människa sett ut som "hej kom och hjälp mig" sedan Anna Odell iscensatte sin psykos på Liljeholmsbron. BOOYAH!

Man måste lyfta på hatten för hästjobbet det måste ha inneburit när svensk media, enbart genom systematiskt överdriven kritik, lyckades göra med Mona Sahlins utseende vad det krävdes en dioxinförgiftning för att göra med Viktor Jusjtjenkos under Ukrainavalet.



Däremot Thomas Bodström...




Vänliga hälsningar
Stellan Sundahl

torsdag 18 november 2010

Utdrag från Regina Lund-brev


Kära medresenär,
Regina Lund här. Min femte platta innehåller 14 spår plus en ljudbok på 4h 50 min. Jag önskar du får ha din helt egna personliga upplevelse av den. Ta till dig det du tycker om och skippa resten.

Musik är en personlig resa, din helt egna upplevelse, dina egna bilder och din frihet att tolka det på ditt vis för nu är skivan DIN, inte min. Men för dig som är nyfiken skriver jag nedan lite kort om varje låt. Det är inget facit bara en liten minnes anteckning om varje låts ursprung.

Hope
Är en mjuk slöja över din hud som smeker dig, en kram , en kyss av hopp till alla er som tvivlar på varför vi är här och jag vill säga er att hur hopplöst livet än kan te sig så finns det alltid lite hopp kvar. Du vandrar aldrig ensam. Ibland är allt som behövs en låt att hålla din hand. Hope är en sån liten, varm, kärleksfull hand som vill få hålla om dig.

Go where the love is
Är en kärleksförklaring till den hela mänskligheten, till alla ens främmande rädslor, att våga se dom i ögonen, att våga lita på varje människa man möter, att gå dit där det finns kärlek och lita på att den kan finnas var som helt, i blicken hos den hemlösa uteliggaren, hos en förbi passerande på tunnelbanan, hos en främlingen på din resa.

Dare
Är en bön om fred. En bön om icke våld och fred på vår planet.

Bartender
Är en bild av en ensam kvinna som längtar och söker tröst i alkoholen och på olika barer.

People Like Me
Skrev jag när jag var trött på att bli objektifierad. Jag ville rädda planeten OCH få vara skådis, låtskrivare, sångerska och skapande konstnär utan att bli hängd varje gång. Jag spelade in mig när jag sjunger ”People like me” frasen baklänges och la det som intro och kör och jag lekte med olika betoningar på meningen ”People like me”. Människor som jag. Människor gillar mig. Människor som jag. Jag lekte med tanken hur jag skulle vara för att kunna få vara mig själv.

Courage
Den är en ren pepp låt. Jag föreslog att den kunde bli en alternativ national sång. Nu anser ju jag att vi ska sudda ut alla gränser på jorden men medans vi håller på med det behöver vi lyssna på en pepp sång så vi får lite mod att fortsätta! ”Courage” är en national sång för nomader, både fysiska och själsliga.

All over my body
Är en söt kärleks låt som är sorglig men som jag valde göra till en glad poplåt. Låten hade kanske inte varit glad om dom hade stått kvar och blivit ihop igen. Då kanske det hade blivit en super sorglig beck svart sång där båda drar ner varandra i sorg, så detta är en happy end låt trots att dom fortfarande älskar varandra. Alla man älskar älskar man ju. Det finns ingen ex kärlek. Du har ju inte en ex mamma eller ex pappa, utan all kärlek finns ju där.

Hoppas ni kan få glädje av skivan.

Go where the love is

Kärlek till er väg

Regina

onsdag 3 november 2010

Referenssvart


I brist på annat kommer här ett tv-tips: tv-dokumentären "A place for pedophiles" där BBC-journalisten Louis Theroux, mannen med den icke-handikappade världens minst avslappnade kroppshållning, besöker ett mentalsjukhus i Kalifornien där över 500 dömda pedofiler sitter inspärrade på obestämd tid. Det är en dryg timme som, oavsett vad man jämför med, innehåller rekordhöga nivåer av [här går det bra att infoga lite vilken känsla man vill].



5.30 in i det här klippet finns till exempel en scen där ett flertal män, alla dömda för att ha våldfört sig på (i flera även mördat) åtskilliga barn, sjunger och knäpper i fingrarna till "Familjen Addams"-vinjetten med mer självhat och mindre livsglädje i blicken än något annat jag sett. Hur har Killinggänget inte redan återuppstått enkom för att återskapa stämningen där när några av västvärldens kanske värsta pedofiler, svårt nedbrutna, flera av dem i rullstol, står i en ring och sjunger "They're creepy and they're kooky, mysterious and spooky, they're all together ooky" till ett muntert elpianokomp.



Då ska man också veta att det utspelar några minuter efter att en patologiskt perverterad man suttit med en akustisk gitarr i famnen, som en sagoberättande trubadur, och berättat om sin bakgrund – hur han dels våldtog barn rent fysiskt men även våldförde sig på "själva deras själ" med ackompanjemang av sina egna lågmälda mysackord.

Det kan verkligen inte nog understrykas nog att det inte är något man ser som en "skön grej". Det är verkligen 100% svart. Men också extremt intressant. Plus att det vore skönt om någon annan kunde bringa lite klarhet i hur mycket det faktiskt är ok att känna med mannen som fysiskt kastrerat sig själv för att övervinna sina drifter.