fredag 31 december 2010

Pappas lilla tjockis


Jag kan nog tala för Sverige om jag säger hur trevligt det är att följa Ulf Brunnbergs långsamma förvandling till den åldrade Kenny Rogers.

torsdag 30 december 2010

Ricky Balboa



Något som är oklart är när Ricky Gervais blev så sinnessjukt biffig. Med den där oförändrade huvudstorleken ser det konstant ut som att han tittar fram genom en sådan där vägg med hål för huvudet och en målad kropp, men med en underdel bestående av ett riktigt rejält packe kött i svart stretchtröja istället för någon seriefigur eller vad det vanligtvis är.

Ber om ursäkt för rubriken.

tisdag 28 december 2010

Faller till fögast

Det är svårt att följa upp det där Rosalieinlägget får man säga, känner mig som låtskrivaren bakom "Lemon tree" el. valfri annan one-hit wonder. Här är en epilog i alla fall.

Kristofer, som är nyinflyttad i området och troligen hade skrivit Parellainläggen om inte jag flyttat in före, gick förbi för några veckor sedan när Gunnel, enligt uppgift "en kvinna i rödfärgat hår", just skulle låsa upp butiksdörren. Därefter:

"Klockan var runt 0930 så jag antar att hon skulle öppna butiken. Gunnel är en trevlig kvinna med läppstiftsfläckande tänder, lite yngre än man kan tro, kanske runt 50, och verkar glad och trevlig.

Hon frågade mig: ”Är det du som skrivit brevet?” varpå jag slog på all min skådiskonst och hasplade ur mig, ”Nä, nej, jag bara såg den nu” och sen sa hon något om att hon tyckte det var roligt och jag svarade, ”Ja, vi får hoppas han kommer tillbaka” – problemet var bara att jag råkade säga det med en tonart som om det verkligen VAR jag, eller som om jag VISSTE något, för det lät typ som när man pratar med små barn om att tomten kanske kommer: ”Ja, vi får VÄL SE om han kommer sen…”, osv.

Och sen skildes vi åt. Men så vitt jag vet sitter hon fortfarande där och väntar."


Det som återstår nu är att på något sätt tacka henne, kanske via ett julkort säga att jag var inne och handlade "anonymt" (alternativt skriva att det trots allt var jag den där gången då hon frågade, men att jag var för blyg för att säga ja). Hon förtjänar ju all heder för det här. Men det vore så skönt att knyta ihop säcken utan att behöva utsätta mig för golgatavandringen fram till kassan med en överdimensionerad "underbyxa"/chockpåminnelse om kroppens ständigt pågående förruttnelse i handen.

Har när jag skriver detta just betat av hundratalet av mingelbilder från Änglagård 3-premiären, vilket ledde vidare till Svenska hjältar-galan och boksläppet av "Dandy". För mer information om tomhetskänslan inom mig nu hänvisar jag till valfri självbiografi av människor som i ögonblick av själslig panik gått med i självmordssekter. Vet inte ens varför man utsätter sig för det där, men man gör ju det. Det är den intellektuella motsvarigheten till att slicka på ett batteri. Några trevliga dock:

Här två bilder från Änglagård-premiären föreställande Ingvar Carlsson flankerad av hustrun Ingvar Carlsson.




Det är sällan man får tillfälle att säga det här, men tjejen till vänster här, det är en groupie som måste höja ribban.



Från Svenska hjältar-galan: Marie Lindberg i sällskap med maken Marie Lindberg.



En till håller det för: Författaren Herman Lindqvist på Svenska hjältar-galan tillsammans med hustrun Herman Lindqvist.



Bilden nedan föreställer inte människor.



Det här är den mest motbjudande skildringen av två kvinnor och en dryckesbehållare som jag någonsin har sett. Och år 2010 får man ändå säga att det är något slags rekordbedrift.



Lämnar kommentarsfältet öppet för bu-rop.

lördag 4 december 2010

Jag fick feeling


Det här är nu femte inlägget om den här tantboutiquen, så vi är väl inne i Cape Fear-territorier nu. Men det är för svårt att låta bli när man dagligen går förbi ett butiksfönster där en skyltdocka döpts till Rosalie och meddelar en via små trivsamma lappar att hon för tillfället bär en baddräkt som "sitter säkert" (den emotionella dödsmässan som uppstår inombords när bilderna börjar spelas upp i huvudet av exakt vilka mörka kroppshemligheter den formuleringen syftar på). Här är några tidigare inlägg, följt av årets julsortiment, följt av den trevligaste idén jag någonsin fått.

1
2
3
4




Ett ord man inte hör tillräckligt ofta, det är mameluck.



Det kan bara finnas en handfull genier i världen som är kapabla att kallprata i en reklamskylt.



"Håller sig lika fin i många, många, många sköna år". Riktat till en målgrupp som kanske har en 5-6 år kvar att leva, majoriteten av dem osköna på nivåer av typen ramla ur sängen under ensamjulen på en underbemannad geriatrikavdelning och sedan i timmar ligga på ett ledsamt linolueumgolv och skrika ut en hel livstid av ackumulerade besvikelser innan någon slutligen hör en. Under allt det håller sig denna dress från Damella elegant och skön.


"Det är roligt att handla i en liten butik".



"Favorit i repris. Härliga jeans." Det här är de plattaste jeansen jag någonsin har sett. Det går inte att förmedla exakta hur platta de är med en tvådimensionell bild, men det måste innebära en garanterad papercutrisk att handskas med dem. Det är byxans svar på Bondskurken Oddjobs hatt. Utomordentliga att uppleva en åldersorsakad totalkollaps av tarmsystemet i.

Här kommer en vändpunkt. Häromdagen när jag gick förbi, samma dag som jag sett boken "Armlös, benlös men inte hopplös", kändes det av någon anledning helt givet att köpa boken och ge den som julklapp till Rosalie, skyltdockan utan armar och ben. En person med ett liv hade i det läget gått hem och gjort något annat. Därför köpte jag boken, skrev till den här hälsningen (samt en lapp om att jag skulle komma in och köpa alla julklappar "till min fru" i butiken om jag bara fick en hälsning från Rosalie som tack) och droppade den i butiken.



Senare samma dag:




Det som har hänt är alltså att Rosalie har tagit på sig ett par sexiga julunderkläder enkom för min skull. Första reaktionen när en sådan sak händer är "det här är den absoluta peaken i mitt liv". Andra reaktionen, när det börjar sjunka in att jag befinner mig på en plats i livet där det skapar genuin glädje att en gråbrun skyltdockstorso har fått på sig julunderkläder, är en existensiell kris som det känns poänglöst att ens försöka beskriva i ord.

Till höger om dockan – INRAMAT – är lappen med ett svar från butiksägaren Gunnel (googlade namnet):



Finsmakare bland er bör notera solen, rutinerat utformad kring ett G. Att en sådan persons liv blev "lite lättare" får vara payoff nog. Det måste vara det för att jag ska kunna fortsätta leva mitt liv.