måndag 31 januari 2011

Måndag

Jag har sett alla Lars von Trier-filmer, allt av Todd Solondz. Jag har sett och sedan sett om Irréversible. Jag har utan problem betat av Lilja 4-ever, Ett hål i mitt hjärta och riktigt göttat mig framför Hanekes hela katalog. Men det här – en kvinna som busar och på dalmål frågar sin papegoja om den "har pruttat" – det är en nivå en ensamhet som helt enkelt inte är hanterbar för mig.

Den%20pratande%20papegojan


Estetiskt sett är svart det mörkaste som finns. Men i dag lärde jag mig den hårda att det i metaforisk mening finns så långt mycket mörkare nyanser än så och det skedde ca 46 sekunder in i det här klippet.



Den kyssen, när kvinnan ömsint sluter ögonen och upplever en synbar erotisk njutning, det gläntar på dörren till en värld av sorg som jag uppriktigt inte vet om jag leva med att känna till. Om det är vad hon är beredd att visa framför kameran måste det krävas en så extrem form av perverterad person för att hantera mellan raderna-bilderna som uppstår av allt som måste pågå i det där hemmet när kvinnan och papegojan är ensamma.

När jag ändå har er i det här fragila skicket kommer först ett liten nyhetstips:
http://www.expressen.se/noje/musik/1.2312253/reginas-nya-skiva-samlagsljud-pa-svenska

Samt en Spotifylänk till något som det helt enkelt inte finns ord för:
http://open.spotify.com/album/4Unfb9rpgY7b9urGgMh9qi
Mitt förslag är att ni börjar med första låten och detaljstuderar hans "good, good night" vid 1.58.

söndag 30 januari 2011

Göttekungen


Samma vecka som senaste säsongen av Biggest loser hade premiär sa en läkare åt mig att "gå upp i vikt - omgående". Han ordinerade på allvar "ett dagligt chokladintag" ("du hittar inte mer koncentrerade kalorier än så"). En klassisk Jan Stenbeck-diet. I det läget följde vad som på pappret måste vara den sorgligaste målsättningen sedan Tylösand-Nemo satte ribban vid att bli 10-talets Robinson-Robban: att gå upp i vikt mer än Biggest loser-vinnaren gick ner.

Vinnaren bantade över 75 kilo, så för att lyckas toppa det skulle min kropp bokstavligen behöva bli bredare än den är lång, och det är en look som klär ingen. Så jag kallade det quits efter jag skaffat ca tio nya kilo och ett sockerberoende som för er nog bara kan förstås i matematisk mening.

Nu försöker jag vänja mig av det här. Det är svårt för att 1. det är gott med gott 2. jag jobbar på ett ställe som tårtfirar så ofta att, om det fortsätter gå lika bra för dem, kommer att ha en grupp anställda med en högre andel typ 2-diabetesdrabbade än vad som någonsin har påträffats i ett i-land tidigare.

Ni får gärna ha det i bakhuvudet som "förmildrande omständigheter" när jag berättar att jag när jag fyllde år i fredags tog in fyra olika sorters tårta. Ett annat sätt att se på det är att jag på mindre än ett dygn åt ihop en komplett trivial pursuit-spelpjäs irl, och det måste väl ändå vara bland det mest obscena som har hänt i Sverige. Jag kan dock rapportera att fenomenet "tårta på tårta" har gått underskattat i årtionden.

Det är också en skön bonusvetskap att alkoholintaget samma kväll bestod av:
Öl: okänt antal.
Whiskey: 1 glas.
Strawberry daquiri: 1 (ca 80% i mun, 20% spritt kring övrig lekamen).
Mousserande: Någonstans i mängdkategorin "asocialt beteende"
Vitt vin: ca 3 sek vidöppen bag-in-box-kran rätt ner i mun.
GT: 1.
Vatten: 0.

Nu börjar ett nytt liv, ett liv där inte en person som Edward Blom skulle komma undan med att påminna mig om "barnen i Biafra".

söndag 16 januari 2011

Det finns ingen gud


Under 2010 utsatte jag mig för i stort sett samtliga av de senaste 20 årens sämsta svenska filmer (i stort sett samtliga av de senaste 20 årens svenska filmer), vilket under senaste månaden toppades med alla tre Änglagårdfilmer.

Det är svårt att beskriva exakt hur obehaglig en "nöjesupplevelse" kan vara för någon som exempelvis inte har sett Björn Kjellman försöka sig på en svensk tolkning av Robert De Niros karaktär i Taxi driver, iklädd plommonstop och med en kakadua på armen ("Oskar Oskar"), men visualisera scenen i Exorcisten där den lilla flickan huggonanerar sig blodig med ett krucifix och försök översätta det upplägget till kulturkonsumtion.

Med facit i hand: att vid tre separata tillfällen, en av dem på fullprisbio, se Angel, det är att gå till överdrift. Ingen människa kan hantera så mycket Helena Bergström. Men det finns några filmer man måste se, förutom självskrivna klassiker som Gangster, Tre solar och Angel.

Den kanske sämsta filmen som någonsin har gjorts är "Kommer du med mig då?", där Tuva Novotny spelar en popstjärna i Sveriges "cyniska medievärld". Den regisserades av Dramatiska institutets rektor Kjell Grede, som efter att den totalsågades gick ut i media och skällde ut filmteamet för att "ingen sa något" under inspelningen om vilken katastrof han höll på att skapa. Eventuellt är den till och med FÖR dålig för att se, enligt logiken "det finns bilolyckor som är så fruktansvärda att man måste skydda sitt välbefinnande genom att titta bort".

En annan milstolpe är Mongolpiparen (numera omdöpt till "Nåt i kikaren" efter att den första titeln förknippades med så mycket negativ kritik). Här är två pressbilder som får tala för den: Vanna Rosenberg idkar "voodoo" (efter att ha blivit upplärd av "en afrikan" i rastaflätor och solglasögon) mot sin otrogne pojkvän (Linus Wahlgren) som ramlar på olika åkrar på Gotland.




Annars är ju det givna geniet Colin Nutley. Att se hans filmer kräver samma typ av stålsättande som när buffliga cirkusmän tog kanonkulor i magen under det tidiga 1900-talets vaudevilleera i USA. Bland hans mästerverk finns "Angel" (en fet och svettig Rolf Lassgård flåsar sig igenom samlag med Helena Bergström i fåtölj), "Under solen" (en fet och svettig Rolf Lassgård flåsar sig igenom samlag med Helena Bergström på höskulle), "The queen of Shebas pearls" (en fet och svettig Rolf Lassgård flåsar sig igenom samlag med Helena Bergström utomlands).

Men det smutsigaste är ändå att han så jävla totalskamlöst, i varenda film verkligen, skriver in en HELT omotiverad utlandsscen bara för att få en filmstödsfinansierad familjesemester.

Änglagård 2: Helena Bergström åker till USA och blir full.
Angel: Helena Bergström tar in på lyxhotell i Thailand och utsätter lokalbefolkningen för överdimensionerade solhattar och negativ stämning.
Änglagård 3: Helena Bergström har öppnat hotell på Mallorca, vilket bara är med några få sekunder i början och sedan släpps totalt.
The queen of Shebas pearls: Helena Bergström överartikulerar något mysticismdravel i brittisk lantmiljö.
Heartbreak Hotel: Helena Bergström och Maria Lundqvist åker utan förklaring till London och provar hattar med Jill Johnsson (i ett helt omotiverat montage som följer efter själva handlingen är över).




Heartbreak Hotel:



Det som händer i scenen nedan är att Helena Bergström med subtila uttrycksmedel förmedlar att inte vill höra dotterns åsikt att hon är för gammal för att festa.



Vi måste prata lite om Änglagård också, en filmserie som utspelar under 90/00-talet, med rekvisita och kostym uteslutande från 50-talet, och en syn på sex inom familjen från 10 000-talet f kr. Jag utsatte mig för "tredje gången gillt" på en av Sveriges största biodukar.

I den filmen har både mörkhyade och bögar gjort entré i det lilla samhället där de roar sig med mörkhyade och homosexuella nöjen som att steppdansa (filmens två svarta tjejer steppdansar i runt 75% av scenerna de medverkar i) samt att vara rädda för möss. Annars har Rickard Wolff åter fått fria händer att tolka gammaldags piratutseende med blusar och lössittande skjortor från "utklädningslådan" på ett fritids. När – om – ni ser filmen, tänk då också på hur fullkomligt surrealistiskt mycket det lurpassas och tjuvlyssnas bakom hörn i den filmen. På mindre än två timmar innehåller den mer spejande än alla decennier av Days of our loves sammanslaget. Jag vill också utfärda en rekommendation för alla som tidigare tänkt att Sven Wollter inte kunde bli mer Sven Wollter.



I det här läget kan jag inte nog understryka hur viktigt det är att inte låta Colin Nutleys filmer överskugga frun Helena Bergströms regiinsatser. Favoriten i hennes filmografi är "Så olika". I den utgår hon ifrån tesen att "också människor är djur", ett budskap som under filmen suggereras fram genom subtila inklipp där djur beter sig som människorna i filmen.



Klart bäst i den filmen är dock Rolf Lassgårds birollstolkning av en Stockholmspolitiker som blivit lämnad av sin fru och sedan dess levt ett dystert liv i ensamhet. Detta förstår vi som tittare genom scenen där han förklarar att frun tog sin del av sängen och lämnade honom och att han sedan dess sovit med en madrass för lite.


Men så en kväll går han och ser Rickard Wolff och Sarah Dawn Finer spela August Strindberg och Siri von Essen i en musikal (!) om Strindbergs liv.


Det blir en upplevelse som griper honom så djupt att han återvänder kväll efter kväll och tårögd beskådar denna gudalika konstnär.



Till slut kan han inte blunda för det uppenbara längre – han är förälskar. I det skedet följer vad jag skulle vilja utnämna till den bästa förvandlingsscenen i det fiktiga berättandets samlade historia: när Rolf "konverterar till den homosexuella sidan" genom att sätta på en skiva med Rickard Wolffs sång och sedan svajar till musiken med samma ömsinta rörelsemönster som när Thomas Di Leva hör sin egen musik.




Ett sista tips: filmen Änglavakt där Michael Nyqvist och Izabella Scorupco spelar ett par vars son hamnar i koma och som under den svåra sorgeprocessen besöks av en ängel, spelad av oklar fransk herre. Det går inte att beskriva i ord hur chocköverdrivet "spirituell" den är, men några utvalda scener:


Här lämnar Michael Nyqvist sitt "stela och typiskt svenska" försäkringsarbete och möts av ängeln "Walter" som sitter och är ett med sina känslor i fransk vissång.


Här går Izabella Scorupco runt och handlar sina "stela och typiskt svenska" inredningsprodukter när Walter dyker upp på gatan och bejakar sitt inre barn med en jojo.


Det som utspelar ovan är att Izabella och Michael får ett samtal från skolan. Något magiskt har skett på tavlan i sonens klassrum.


I den stora nyckelscenen är Walter hemma hos det stela och typiskt svenska paret på middag när han plötsligt brister ut i dans till ett stycke livsbejakande bollywoodmusik. Och när han bjuder in Izabella och Michael att delta förstår vi som tittare att de inte bara ställs inför ett dilemma mellan att vara stel och svensk eller släppa lös och vara fri. Det är ett fråga om att våga tro på mirakel.


De tvekar först, sedan väljer Izabella kärleken till livet.


Nagelbitarstämningen när Michael Nyqvists karaktär fortsätter tveka.


Till slut vågar han trots allt ta steget, omfamna det mirakulösa. Jag tänker inte förminska er genom att skriva hur detta påverkar sonens tillstånd.



Gud, unabombarenvarningen på den här texten. Det är någonstans vid det här laget jag börjar förstå hela "skrivande som terapi"-funktionen.