torsdag 31 mars 2011

Feelbad-festival


Få filmbolag har arbetat för feelbad-filmen lika mycket som Nonstop Entertainment. Man lär inte kunna kasta en sten i deras lokaler ("Angst headquarters" som de själva refererar till kontoret som) utan att träffa en film med god potential att förstöra din kväll. Sett till min dvd-samling har jag nog ensam betalat lönen för en av deras anställda under ett flertal år. För att fortsätta frosseriet har de nu erbjudit sig att stå för tre feelbad-filmer att lotta ut.

Så, inspirerad av usla och fantasilösa tidningar under senaste 100 åren, tänker jag såhär: De tre som kan skriva det mest jävla ångestperversa filmupplägget – handling och skådespelare, gärna svenska – i kommentarsfältet vinner en trevlig film.

Lutar mig nu tillbaka och inväntar mentala bilder som jag kommer må dåligt över för resten av mitt liv.

söndag 27 mars 2011

Jakten på olycka


Under senaste veckorna har jag och Kristofer haft en löpande sms-konversation om feelbadfilmer. Känslan av att skicka iväg ett tips om rumänska skruvmejselaborter och direkt få tillbaka en uppspelt utropsteckenmening om "utstuckna ögon på mongoloidbarn". Jag tror ingen mobil innehåller ordet "incest" fler gånger än min just nu. Så för alla er fans av allmänt dåliga känslor inombords har vi här tillsammans sammanställt en lista på några favoriter.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar
I det fyrverkeri av gråtoner som bara kan uppnås i ett 80-talsmiserabelt Rumänien tvingas en fattig ung tjej sälja sin kropp för att kunna genomföra en illegal abort med all den värme och omsorg det forna östblocket blivit så känt för. Det här är en misär som måste upplevas för att förstås, på samma sätt som att innehållsförteckningen vatten, bakpulver, slutet utrymme på papper aldrig kan göra den blandningen rättvisa.

R: Slå först, slå hårdast
Den här danska fängelsefilmen är ”Vägen ut” om det aldrig hade funnits en väg ut, och om Björn Kjellman hade smugglat droger medelst kinderägg i röven. Inte ens när huvudpersonen brutalt knivmördas tar filmen, eller eländet, slut. Den resterande halvtimmens speltid ägnas åt att följa filmens enda övriga sympatiska karaktär – det enda vittnet till mordet, som avrättas av de andra fångarna genom att de häller kokande olivolja över hans nakna kropp när han ligger och sover. Rulla eftertexter.

Den sjunde kontinenten
Österrikisk 80-talsfilm om en förortsfamilj som drivs till kollektivt självmord av den skenande ångest som följer med vardagens monotoni och meningslöshet, med betoning på exakt alla ord i den meningen. Tänk den handlingen, iscensatt av en regissör med en uttalad ambition att "våldta publiken".

Requiem for a dream
Författaren Hubert Selby Jr har sagt att hans böcker handlar om hur den amerikanska drömmen är ouppnåelig. Sen ägnar han all sin kraft åt att på alla sidor straffa dem som ändå försöker. I den här filmatiseringen av hans roman resulterar sökandet efter en bättre tillvaro i att Jared Leto får armen kapad av en vinkelslip och Jennifer Connelly tvingas utföra sexuella tjänster i en kontext som kan utrota allt vad framtida erektioner heter. Filmen är den kanske mest övernitiska lektionen sedan Första Mosebok i att inte gå utanför sin trygghetszon.

Nil by mouth
En reklamfilm för Londons sydöstra förorter där hustrumisshandel, alkoholism, missfall, drogberoende och att tvingas freebasa drogerna man gömt i ändtarmen alla är givna sevärdheter.

Dancer in the dark
Kanske tidernas mest förträngda film. Om en blind kvinna från Tjeckien (redan där) som jobbar i en Fabrik för att spara ihop pengar och försöka rädda sonen från sin ärftliga ögonsjukdom, blir falskt anklagad för stöld och sedan hängd. Det här kan mycket väl vara det perversaste som har hänt världen.

Scum
Utmärkande för feelbadfilmer är att det oftast brukar finnas något slags hägring vid horisonten, ett fåfängt hopp om att allt ändå ska bli bra i slutändan. I Scum, ett brittiskt drama i ungdomsfängelsemiljö, öser man på med allt annat – ja, exakt ALLT som kan räknas som det motsatta – istället. Rasism, maktmissbruk, gängvåldtäkt, övervåld, självmord, och en slutscen där huvudpersonen misshandlas medvetslös av vakterna och släpas in i isoleringscell. En film så påfrestande att man behöver semester efteråt.

Submarino
Jag har nog aldrig relaterat till uttrycket "you had me att hello" mer än första scenen i Submarino där två unga pojkar stjäl sprit av sin alkoholiserade mamma, super sig fulla och råkar döda ett spädbarn. Sen följer filmen deras vuxna liv: sprutnarkotika, självstympning, misshandel, fängelsemisär och en tjock, lätt utvecklingsstörd bipolär man som våldtar en kvinna i ett hotellhem. Sammanfattningsvis: det finns film i färg och det finns svartvit film. Sen finns det grå film. Där finns det ingen kontinent som slår Europa på fingrarna.

Twist
En filmatisering av Charles Dickens historia Oliver Twist, fast om hemlösa, tonåriga bögprostituerade som cruisar Torontos snålblåsiga gator under vintermånaderna, knarkar, fryser, hatas av sina familjer, får stryk och blir rånade. Tänk de deppigaste scenerna i Midnight cowboy och sy sedan ihop dem till en enda sammanhängande film som du önskar att du aldrig hade börjat titta på.

Salò
18 barn kidnappas och förs till ett slott där de under några månader utsätts för tortyr och våldtäkter. Och då måste den meningen klassas som en av de mest inbjudande beskrivningarna som någonsin gjorts av Salò. Tungor klipps av, ögon skärs ut, ett gästabud arrangeras där unga pojkar och flickor (fastkedjade i halsen) tvingas äta mänsklig avföring från serveringsfat. Sedan torteras de till döds genom en kombination av skalpering, brännmärkning och misshandel. Allt styrs av fyra kåta medelålders maktmän. Kort och gott alla dina fördomar om Italien i en film.

Med facit i hand var det slarvigt att utelämna till exempel närbildsscenerna när Sanna Bråding opererar blygdläpparna i Ett hål i mitt hjärta. Har ni andra tips?

lördag 19 mars 2011

Ögonblick ur Så ska det låta-premiären




David Brentsk Every breath you take c/o Tommy Ekman.






Här kan ni nog tänka er att det just hade fyrats av en riktig fräcking om medlemmarna i Styles "egna klädstyle".




Varför inte ärligt talat.




Det är otroligt egentligen hur mycket är möjligt att jaga igång ett så mosigt gammalt köttstycke.




Homosexuella människor var där.







Om det försiggick busstreck här?


Jag utsattes för det här för att jag var hemma sjuk, vilket inte är ursäkt, men det är något. Det var en otrolig föreställning. En mer taggad människa än Christer Sandelin under den timmen kan helt enkelt aldrig ha existerat. Men det mest chockerande: Peter Settmans skratt. Lyssna på detta, hur det ibland övergår i regelrätta gris- och andra bondgårdsdjurläten:

video

fredag 11 mars 2011

Män som ser ut som buktalardockor


Finns det en människa som ser mer ut som buktalardocka än Jon Cryer? Den enda jag vet som skulle kunna konkurrera är egentligen Jimmy Carr:



Hittade dock en bubblare när jag googlade fram bilderna, Johan Rabaeus: